-

Jag har aldrig varit särskilt djup på den här bloggen, kanske mest bara för att jag inte velat utelämna mig själv så mycket, men idag hade jag faktiskt tänkt kliva ut ur mitt ”det här har jag gjort idag, det där ska jag göra imorgon”-skal och tillägna detta inlägg till min Älskade Mamma!

Idag är det två år sedan min mammas hjärta slog sitt sista slag.
Denna tid på året är det så mycket som påminner om hur det var just då, och alla känslor & tankar blir så påtagliga.

Jag minns hur jag kvällen innan bytte gardiner och gjorde höstfint härhemma. Jag rensade även garderoben och när det var avklarat ringde jag till Mamma och berättade att jag hade massa kläder till henne som hon skulle få om hon ville. Hon lät så glad & berättade att hon dagen därpå skulle på datakurs på folkparken. Vad jag inte visste då var att detta skulle vara den sista gången som jag fick höra min mammas trygga röst.
Dagen därpå väcks jag av att telefonen ringer och det är Pappa som berättar om det hemska, ogreppbara som hänt.
Jag minns vilket väder det var, jag minns vilka kläder jag hade på mig. Jag minns pappas varma kram när jag kom till sjukhuset. Jag minns vad jag sa till henne när jag fick se henne för sista gången. Jag minns alla fina sms och alla svåra samtal man skulle ringa till alla. Jag minns hur jag väntade på att telefonen skulle ringa och att läkarna skulle säga att mamma vaknat igen. Jag minns seriematchen tre dagar senare som jag såg från läktaren och det fina som Rigge skrivit i matchprogrammet, den tysta minuten mina lagkompisar höll för mamma, och hur hårt pappa höll om mig.
Men mest av allt minns jag det fina som Mamma gett mig. Alla fina minnen och all obeskrivlig kärlek som hon överöst mig med under de 23 år jag fick med henne!

Dagen då vi tog det sista farvälet av mamma är den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Vid kistan sa jag det som Mamma alltid sa till mig när jag skulle sova som liten: ”Godnatt älskling & sov gott”
Innerst inne visste jag dock att mamma inte sov. Hon mår jättebra och har det underbart där hon är nu. Mamma besöker mig rätt ofta i drömmarna och för inte så länge sedan drömde jag att jag träffade henne på Rusta. Hon strålade av lycka och var så brunbränd och fräsch. Hon berättade glatt att hon brukade titta till mig för att se att jag har det bra, och på frågan om hur hon hade det svarade hon; ” Men det är ju helt underbart. Vi har sol nästan varje dag och dom serverar så god mat”.
Den morgonen vaknade jag upp med en alldeles varm känsla inom mig och med ett leende som höll i sig hela dagen. Det var nog mammas sätt att berätta att hon har det bra där hon är.

Vad jag egentligen vill säga med detta är att livet är så fruktansvärt skört. Något som man ena dagen ser som självskrivet är kanske nästa dag inte lika självklart. Så ta hand om dem du älskar. Krama dem, berätta för dem hur mycket dem betyder, och skilj er aldrig som ovänner. Livet är alldeles för oförutsägbart för det!