Herren ger och herren tar...
Väcktes imorse av att telefonen ringde, och fick då det tråkiga beskedet att lilla mormor somnat in.
Trots att man tycker att man är så beredd på det, då det gått utför under en tid, så kommer det alltid som en chock. Man kan inte förstå. Jag kommer aldrig få höra hennes röst igen. Det känns så ofattbart!
Men jag tror det finns en anledningen till varför solen lyser idag.
Imorse åkte mormor hem till morfar, och nu är hon även återförenad med mamma & moster! Nu slipper hon plågas & nu finns inga bekymmer.
Ta hand om varandra där uppe i himlen, men glöm aldrig - vi saknar er så det gör ont!!
♥
Sov sött älskade lilla mormor!
/B
så fina ord bea, blir alldeles rörd.
Kramar på dig!
Jag beklagar verkligen vännen och tänker på dig. Jag tror man aldrig kan bli nog beredd som anhörig för en sådan sak som döden. Även om man är det så får man sörja, som är ett tecken på att man har älskat. Vi ses förhoppningsvis imorgon.
Kram
Vackert skrivet!
Finns här min lilla ängel!
Kram Jessica
