-

Det är så jag känner mig nu. Som en vinnare.
Det var aldrig någon tävling, men jag känner att jag gång på gång får den upprättelse jag förtjänar.

Det går inte in i min hjärna hur vissa kan vara så bittra på livet? Så fulla av negativ energi? Jag försöker hela tiden förstå och förklara sambanden, men det är för fan slut samband för flera år sedan. Hur orkar man leva med sig själv undrar jag? Det känns som att man borde få upp ögonen när varningsklockan ringer och det visar sig vara ens gloria som skriker "JAG HATAR LIVET", men tydligen inte...

Jag har gått igenom rätt mycket genom mina 26 år, troligtvis mer än vad någon av er vet, men inte ger det mig rätten att gå runt och dra ner alla i min omgivning i någon jäkla negativ sörja. Det är inte synd om mig!!
Jag envisas med att tro på ödet. Jag tror att allt har en mening, trots att man där och då, mitt i allt kaos, inte kan se den. Konsten ligger i att vända allt det man är med om till något man kan ha nytta av. Att dra lärdom av de saker som händer & påverkar en genom livet.

När jag (förhoppningsvis) är 80 bast och tänker tillbaka på livet vill jag göra det med glädje. Jag vill att jag någon gång gett någon energi. Att jag någon gång räddad någons dag. Att jag någon gång gjort någon glad. Att någon ha skrattat åt något jag sagt. Att jag hjälpt någon ur en svår situation. Att jag fått någon på bättre tankar. Att jag fått någon att le.

Så varför bryr jag mig ens? Vi verkar ha helt olika mål i livet du och jag. Nu ska jag borsta bort din negativa energi från mina axlar och se fram emot denna fantastiska helg!

/B

Ps; "Diskutera aldrig med en idiot. Sådanna drar bara ner sig på sin nivå, och där vinner dom alltid på rutin".