-

Igår kväll slets vårt lurviga lilla hjärta, Foppa, ifrån oss. Han blev överkörd av en bil här ute på gatan när han busade med grannens hund. Han dog ögonblickligen och slapp visserligen lida, men just nu är det en rätt liten tröst. Vi satt länge på uppfarten med honom liggandes i mitt knä, utan att kunna ta in vad som hänt. Allt är som en enda stor mardröm som aldrig tar slut. 

 

Jag är ändå så glad och tacksam över att Foppa fick ha ett lyckligt liv hos oss och att han fick dö lyckligt busandes, men det gör så ont i mig att han inte fick vara kvar hos oss. 

Vart man än gick hade man honom i hasorna och nu är det helt plötsligt tomt här. Och tyst. Inga små tassar mot parkettgolvet. Ingen som voffar i sömnen. Ingen som gräver efter mat vid matskålen. Ingen som stirrar ut en när man äter. Ingen som är helt överlycklig när man kommer hem efter att ha varit borta i fem minuter. Ingen som knuffar i en på morgonsidan och vill lägga sig under ens täcke. Ingen som ligger tätt intill en i soffan på kvällarna. Jag tittar hela tiden mot de platser där han brukade ligga i förhoppningen att jag ska se honom där. Men det är ingen där.. Han ligger istället i sin grav med sin mjukisvovve och snuttar. Vi saknar honom så mycket att det värker i hela hjärtat!